Såg just SVTs dokumentär om Reinfeldt och hans väg till partiledarposten för moderaterna. Det var en intressant dokumentär och det är ingen tvekan om att Reinfeldt både är intelligent och har en tydlig strategi för sitt arbete. Dokumentären fick mig att leta fram Reinfeldts fantastiska stridsskrift från 1993 ”Det sovande folket”. Jag bläddrade lite och stötte på följande citat:
”Ingen behöver åka till det sönderfallna tidigare kommunistblocket för att se vilken effekt som följer av omyndigförklarande, borttagna individuella incitamentsstrukturer och ensidig rapportering i massmedia. Alla symptomen, om än i mindre alarmerande omfattning, finns i Sverige.
Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd. Tecknen är mycket tydliga hos det uppväxande släktet, de 60- och 70-talsfödda.”
Och även om just detta citat inte finns med i dokumentären så bör man inte missa reprisen på programmet (SVT2 torsdag 9 mars kl 16.20) eller se det på www.svt.se – och fråga sig: vad tycker Reinfeldt (egentligen) idag?

Igår kväll ordnade studieförbunden ett seminarium kring sin gemensamma kampanj: ”Rätt att rösta” som är en satsning för att öka valdeltagandet i Örebro i höstens val. Studieförbundens satsning är otroligt lovvärd och det var ett intressant seminarium med medverkan från Erik Amnå (statsvetare och guru i dessa frågor) och Ulf Johansson (chefredaktör på NA). NA skriver idag om seminariet.
En diskussion som kom upp var vilka insatser som låg bakom att valdeltagandet faktiskt ökade i exempelvis Markbacken och Varberga – tvärtemot trenden i övriga landet 2002. Johnny Andersson berättade en del av de förklaringar som han kom ihåg och eftersom han även mailade ut det till några av oss igår kväll så lägger jag ut hela hans förklaringslista (presenterade för en imponerad talman, Björn von Sydow, efter förra valet).
Och i DN idag skriver de om en av de idéer som också berördes på seminariet: att införa rullande vallokaler i höst. I Stockholm kommer man att ha upp till tio bussar som åker runt i staden och stannar i bostadsområdena på bestämda tider för att underlätta valdeltagandet. En lysande idé som vi borde fundera på att genomföra i någon form i Örebro (att använda bokbussen som rullande vallokal kom upp som idé igår kväll). Att folkpartisterna i Stockholm är mot idén beror nog mest på att de inte kom på det först och att det inte innebär några ökade möjligheter för Säpo att övervaka eleverna i skolorna… 😉

Expressens rapportering från Oskarshamn där de hittat smittade fåglar. Tidningen lyckades i en och samma tidning få med en ”dödskatt” en ”dödsfågel” och mängder av skräckpropaganda:
Rubriken på förstasidan, med liten stil: ”Larm i zonen i natt” och med krigsrubrik: ”Stäng in era katter” (konstigt att kattägare runtom i landet är oroliga…).
Krigsrubrik över sidorna 8-9: ”Militär ska inta zonen” och i något mindre storlek: ”De hittade dödsfågeln”. Krigsrubrik på sidorna 10-11: ”Så skyddar du dina kära” och så en nedryckare: ”Influensaexpertern: ’De flesta som har dött har varit unga” (kan ju också delvis bero på att vuxna människor sällan leker med fågelkadaver…). Och sedan som grädde på moset: ”Paniken sprider sig efter tyska dödskatten” med de oroliga kattägarna bredvid: ”Det känns inte som vi kattägare får veta allt”. Det tyder på hög klass att lyckas få med skrämselpropaganda, konspirationsteorier i samma artiklar – samtidigt som man lyckas skrämma upp cirka 80 procent av befolkningen. Det är bra att Expressen tar sin uppgift om att informera och upplysa allmänheten på allvar…

Det blev en liten notis av att en ungmoderat (med politiska uppdrag) på sin hemsida har en bild på sig själv med vapen och rubriken: ”Nu ska jag ut och jaga sossar”. Olika tolerans mot olika partier, någon?

Jag passerade mordplatsen i morse, på väg till ett seminarium. Jag var redan sen men blev ändå tvungen att stanna till. Ganska snart kände jag att tårarna var på väg. Jag gick vidare: Inte rätt tid eller rätt plats att bli gråtmild. Lika lite som på tåget i morse när jag läste den väntade tidningsvinkeln: ”vad gjorde du när du fick reda på att Olof Palme mördats?”. Åter tårades ögonen, precis som de alltid gör när jag tänker på lördagsmorgonen för tjugo år sedan när pappa väckte mig och berättade att Olof Palme mördats. Jag minns inte mycket mer av den dagen, förutom att vi även den lördagen samlades i SSU-lokalen för att titta på film. Någon hade hyrt en film och såvitt jag minns var det inte många som var intresserade av att titta. Om jag minns rätt var det 80-talskomedin ”En tjej i rött”. Lämpligt val…
Det där var året efter att jag gått med i SSU. Jag hade sökt mig till den väl dolda SSU-lokalen några veckor efter att jag varit inne i Örebro och hört Olof Palme tala i valrörelsens slutskede (om jag minns rätt var det på årsdagen av statskuppen i Chile). För mig – liksom för så många andra – var det Palmes internationella engagemang som gjorde mig politiskt intresserad. Att jag var socialdemokrat kändes självklart, lika självklart som att sympatisera med folket i Guatemala eller El Salvador. Och Palme var symbolen för detta engagemang.
Anna Lindh skulle ha blivit vår generations motsvarighet (och åter kommer tårarna). Samma engagemang, samma briljans – men en helt annan framtoning. Och där Palme (åtminstone för mig) nästan uteslutande var utrikespolitikern var Anna helhetspolitikern som gick före både i förnyelsen av miljöpolitiken, när det gällde ökad delaktighet i offentlig sektor och när det gällde demokratiutvecklingen.
All respekt för Reinfeldt och hans familj (och för andra som utsatts för hån, hets eller illasinnat skvaller): Självklart ska man inte relativisera sorg eller utsatthet. Men med tanke på att socialdemokraterna förlorat två ledare till våldet kanske man kunde vädja om lite återhållsamhet i påståendena om att socialdemokratin har en ”kultur som uppmuntrar hat- och hets”.
Idag hoppas jag slippa höra sådana anklagelser.

Mycket skvaller den här veckan. Först ”avslöjades” den hobby-fascistoida mailinglistan ”Elit” där kändisar skvallrar och hånar utomstående. Och sedan avslöjandet om att det är en anställd på Socialdemokraterna som försökt sprida påhittade rykten om Fredrik Reinfeldt. För oss andra – som lägger ner timma efter timma – på att argumentera för socialdemokratisk politik, ifrågasätta moderaternas nedskärningar och på riktigt försöka förbättra samhället steg för steg kommer det som en kalldusch. Nu kommer allt fokus under en period riktas mot denna skandal och alla sakliga invändningar mot den moderata politiken kommer att komma i skymundan. Allt för att ett praktpucko på partiexpeditionen spårat ur.
Att en del sedan tar i så att de ska spricka om detta är en annan sak: för självklart har sådant här förekommit tidigare. Någon som minns piltavlorna med Palmes ansikte på? Någon som minns hån- och hatkampanjerna mot Göran Persson? Någon som tror att det aldrig hänt att ”avslöjanden” om politiker upptäckts med hjälp av politiska motståndare?
Tyvärr är det ju nämligen inte en unik företeelse: klimatet i den offentliga debatten har hårdnat (och det gäller alltså inte bara politiken) och det anses numera vara helt okej att hoppa på andra människor offentligt. Igår skrev Linda Norman-Skugge en särdeles vidrig krönika om Karin Pilsäter (fp). Hon skrev att hon tror att Karin Pilsäter har alkoholproblem och ägnar sig sedan åt att hetsa mot vad hon kallar ”lådvinstanterna”. Hon avslutar med ett utfall mot ”lådvinstanterna” som riskerar att ”mörda våra barn i trafiken”. Och sedan kommer slutklämmen: ”Jag hoppas Karin Pilsäter tar timeout för gott, jag vill inte se hennes nuna i politiken nåt mer.”

Norman-Skugge är ett exempel på den hårdare tonen (som hyllas – och nästan får journalistpriset…), men det finns gott om den typen av krönikörer nu för tiden. Det har blivit acceptabelt att håna, mobba och hetsa eftersom alltför många tycks leva efter principen: ”jag har rätt och därför har jag rätt att göra hur jag vill gentemot dem som har fel”. Elit-listan är ett exempel. Praktpuckot på ”68-an” är ett annat.

I söndags hade vi föreningsmöte i Futura socialdemokratiska förening. Plötsligt fick någon syn på NAs förstasida som berättade att Inger Lundberg avlidit. Egentligen är det märkligt att vi alla blev lika chockade: Inger har ju varit sjuk i många år. Men det är nog just därför det kom så oväntat: vi hade alla vant oss vid att Inger – trots sin allvarliga sjukdom – ändå höll ångan uppe. Och när Inger höll ”ångan uppe” så får det en speciell betydelse – ingen politiker som jag känner till orkar vara så engagerad som hon var.
Hon drev länets frågor i riksdag och gentemot regeringen. Hon fångade upp länsfrågor och förde dem vidare. Hon förändrade verkligheten för många och hon gav många andra ny kraft. Två exempel:
– när NA för månader sedan skrev om familjen Jansson Troengs problem med Försäkringskassan (som inte lät föräldrarna vara hemma med sin cancersjuka son) var det Inger som tog upp frågan i riksdagen – med ansvarig minister. Och nu ska lagen ändras.
– i många år har jag och många andra tjatat om pendlarnas villkor och om SJs förseningar. Inger hörde alltid av sig och frågade vad hon borde ta med sig i riksdagsarbetet. Hon tipsade om ingångar och bad om exempel. Utan Inger hade pendlarnas kamp varit bra mycket mindre talför.

Det var ofta som Inger och jag kom till olika politiska slutsatser, och det var inte alltid lätt. Men det gav nya ingångar och tvingade en själv att tänka till. Och Inger var lika envis som hon var engagerad. Och det är ändå just detta: envisheten och engagemanget som vi kommer att sakna allra mest. Det krävs engagemang för att orka ta med sig det folk för fram, och ta med sig det i sitt politiska uppdrag. Då kan man åstadkomma stora förändringar. Inger lämnar ett tomrum efter sig.

På kommunstyrelsens möte i tisdags beslutades att man ska se över problemen med försäkringsskyddet för äldre med hemtjänst (läs mer här). Men innan det hann jag lämna in en enkel fråga till kommunalrådet Carina Dahl om detta (som dock inte hann behandlas på Kommunfullmäktiges möte igår). Så här lyder den: 2006-02-12: Fråga till kommunalrådet Carina Dahl (s) om försäkringsskyddet för äldre som använder hemtjänst

Många var nog förvånade när det framkom att äldre med hemtjänst riskerar att inte få ersättning från försäkringsbolagen om de utsätts för stölder. Anledningen till att försäkringsbolagen vägrar betala ut pengar är att den äldre lämnat sin nyckel till kommunen. Kommunens försäkring täcker inte heller denna typ av skador.

Lyckligtvis är problemen relativt sällsynta: huvudsakligen gäller det bara när tjuven är okänd. Likväl är det orimligt att enskilda äldre drabbas på detta sätt och i grunden är försäkringsbolagens inställning märklig. Hemtjänst måste anses vara en tillräckligt vanlig service som inte bör påverka försäkringen (om stölder utförs av kommunens personal är det självklart kommunen – inte försäkringsbolaget – som ska ersätta den drabbade). Hemsjukvård och hemtjänst kan inte fungera utan att personal har nyckel till de äldres hem (ofta är de äldre ju svårt sjuka). Vi borde alla som konsumenter göra vad vi kan för att påverka försäkringsbolagens inställning. För kommunen är det viktigt att förtroendet för kommunens äldrevård upprätthålls – att inte denna typ av problem gör att äldre tvekar inför att få vård och service i hemmet. Dessutom är det självklart viktigt att enskilda inte drabbas av denna typ av luckor i försäkringsreglerna.

Därför vill jag fråga kommunalrådet Carina Dahl (s):
1. Kände du till denna lucka i försäkringsskyddet?
2. Kan du tänka dig att se över hur dessa problem kan hanteras?
3. Kan kommunen göra något åt problemen?

Björn Sundin, ledamot (s) i Kommunfullmäktige

Idag skriver NA om att både kristdemokraterna och miljöpartiet byter kommunalråd i Örebro . Detta är i och för sig ingen nyhet: att Lars O Molin (kd) och Zargam Asadi (mp) ska sluta har ju varit känt en tid. Men NA har även namn på (de tippade/föreslagna) efterträdarna: Lennart Bondeson blir nytt kd-råd och Fredrik Persson (påstås bli) nytt mp-råd. Låt oss hoppas att det är sant!
Båda personerna är kloka och samarbetsinriktade politiker som är lätta att resonera med. Även om jag självklart ofta är oense med dem i olika frågor så är mina erfarenheter goda av samarbete med dem båda. Eftersom även Lars O Molin varit samarbetsinriktad blir det kanske inte så mycket av ny inriktning för kd (även om det säkert fanns en del alternativ som kunde gjort samarbete svårare) – men för miljöpartiets del borde det göra stor skillnad. Vi lär ju fortfarande vara oeniga om exempelvis nolltaxa i kollektivtrafiken men med Fredrik kan man i alla fall komma överens och vara säker på att överenskommelsen gäller mer än 15 minuter…
Efter valet finns alltså goda förutsättningar för ett brett politiskt samarbete i Örebro. Hoppas jag.

Idag rapporterar NA att äldre som utsätts för stölder i sitt hem inte får ersättning eftersom de lämnat ut nyckeln. Försäkringsbolagen betalar inte ut pengar och kommunens försäkring täcker inte denna typ av skador. Ändå är det är ju svårt att se hur hemsjukvård och hemtjänst skulle kunna fungera utan att personal har nyckel till de äldres hem (ofta är de äldre ju svårt sjuka). Detta måste åtgärdas på ett eller annat sätt. Egentligen kan jag tycka att försäkringsbolagens bedömning borde vara annorlunda, men jag inser att det är svårt att få dem att ändra sig (alla verkar ha samma policy). Då återstår kommunens försäkring. Kommunens service ska ge trygghet och vård och därför är det inte orimligt att tänka sig att denna typ av skador också ersätts via kommunens försäkring även om det finns risk att detta kommer att öka kommunens försäkringskostnader rejält. Ändå borde vi se över det: kanske är det värt den ökade försäkringspremien om det samtidigt leder till att förtroendet för kommunens äldrevård ökar? Jag ska i alla fall ta upp frågan med mina partikamrater som jobbar med dessa frågor.